Mitt vinterhat

Jag har en sådan stark ovilja att ens sätta foten utanför dörren på vintern.
Det är en riktig pers, man fryser och måste sätta på sig åttio lager kläder.

Jag har alltid hatat vintern, ända sedan jag var liten.
När man skulle ut och åka skridskor stod jag där med en snorrand under näsan och grät för att jag frös så mycket.
Inte mycket har ändrat sedan dess förutom att jag nu torkar bort mina snorränder.

Jag vill bara att det ska bli vår igen.
Jag vill inte detta.

Jag blir bara deprimerad, blekfet och mindre blond under vintern, jag liksom dör lite.
Och det enda jag ser fram emot är att få sova.

Imorgon ska jag till stallet igen. För första gången ensam, hoppas att allt går bra och framförallt att jag lyckas få ner den blytunga sadeln som givetvis hänger längst upp av alla sadlar.

Jag längtar så fruktansvärt mycket efter min kille. Det blir ännu värre så här i kylan när jag blir lite nere.
Det är så svårt att hålla modet uppe, det pirrar i magen när jag läser hans mail, fast ibland slår sorgen emot en.
Jag vill egentligen inte ha en massa mail, jag vill ha honom, här hos mig.
Det gör ont i hjärtat att veta att jag inte bara kan hoppa på ett flyg och åka till honom.
Det är svindyrt och väldigt, väldigt långt borta...