Frågestunden fortsätter

Åh, jag älskar människor som är som jag; nyfikna.

Jag är lite för nyfiken, jag undrar om precis allt.
Om jag t ex ser en narkoman på tunnelbanan börjar jag genast tänka:
"Undra hur hans uppväxt var och varför han började ta droger" medan andra kanske tänker:
"Fy vilket äckel"

Inatt tog jag en insomningstablett, jag orkade inte ligga vaken till 3 en natt till, nu ville jag somna för en gångs skull. Kl 9 vaknade jag utsövd och piggelin, nu är jag på strålande humör och sörplar på en kaffe (gudadrycken, så underbart gott!)
Mormor serverade en bastant gröt till frukost, precis som när man var liten.

Tillbaka till frågan;
Vi har varit tillsammans i 4 månader och min kille är 21 år gammal.

Och jag håller med dig, Peru är ett underbart land och jag ska tillbaka i februari och sedan ska jag plugga där på distans nästa vinter till min älskade är klar med sin utbildning.
Därefter tar vi vårt pick och pack och beger oss till Sverige.

Han kan inte svenska, men han har förvånansvärt bra uttal när han försöker.
Mogen som jag är brukar jag ibland be honom att säga saker som
"Din mamma luktar curry" det är helt hilarious och höra honom säga det med nästan perfekt uttal och sedan med oskyldig stämma fråga:
"Vad betyder det?"

Men att ha honom som spanskalärare är allt annat än en lätt match.
Jag har aldrig träffat en människa som pratar så fort.
Vi är som en balansvåg på det sättet, han är hoppig, skuttig och skulle säkert hinna högläsa en bok på 5 minuter, medan jag är lugn och lite seg.
Vi balanserar varandra, fast det kan också bli så att han blir otålig eftersom jag pratar mycket långsammare än han, och jag får spunk när jag inte hör vad han säger.

Fler frågor? Fråga på :) det är så kul att svara.