Hur jag och min kille träffades

Jag har tydligen läsare på min blogg, det hade jag ingen aning om, jag skriver mest för min egen skull, men det var kul att se, som svar på din fråga hur jag och min kille träffades;

Jag och min tjejkompis Sessan satt på ett sunkhak och tog oss några cider.
Tanken var att vi skulle sitta där och ha lite tjejsnack, men vi blev avbrutna av två killar som kom förbi.
De pratade spanska och min kille bad om en cigg. Jag och Sessan fnissade och påpekade på svenska att han inte kan ha rökt så mycket förut för han kunde knappt tända den (vilket visade sig vara korrekt, han bad bara om en cigg för att ha en ursäkt att prata med mig)
Därefter satte de sig ner hos oss, jag blev lite irriterad eftersom jag och min kompis var inne i ett intressant samtal just då.
Min kille var dock dösnygg och han ville ta bilder på mig och honom, sedan ville han ta en puss-bild.

Jag blev osäker och frågade Sessan om jag skulle göra det (jag var rädd att det skulle se lite slampigt ut om jag kysste honom utan vidare) men hon sa:
"Jaa kör på!" (och det tackar jag för idag!) vi började hångla, bytte nummer och sedan gick jag och kompisen ifrån stället.
Jag ville inte sitta och hångla henne i nyllet och dessutom var det ju faktiskt en tjejkväll.

Och detta mina vänner är den första bilden på oss två!
Vi blev tillsammans på min 19:e födelsedag.

Sedan hördes vi via sms, jag var lite reserverad och tyckte att han var lite väl smörig.
Jag trodde mest att allt var ren bullshit för att få mig i säng, men det var ändå något jag drogs till.
Jag ville inte stå där med lång näsa om det visade sig att det bara var det han var ute efter.

Dagarna gick, jag fick förhinder och snart skulle han tillbaka till Peru igen efter sin genomresa i Europa.
Till sist träffades vi, sent på kvällen hemma hos honom, jag var fortfarande osäker och visste inte var han var ute efter.
Sedan blev jag kvar där.
När vi väl började prata och lära känna varandra mer så visade det sig att vi var lika på många sätt, startskottet var en kväll när vi satt vid en sjö, såg ut över staden och pratade i timtals.
Där och då insåg jag att han menade vad han sa, men jag var inte van vid det.

En skillnad mellan svenskar och sydamerikaner är att dessa är mycket mer öppna och ärliga.
Gillar de dig låter de dig få veta det direkt. I svenska öron låter det mest som smör och smicker medan de oftast menar allt de säger.

Han sket i sitt plan tillbaka till Barcelona, där flyget till Peru skulle gå ifrån, och stannade hos mig tills det att han var tvungen att åka tillbaka.
Jag har nog aldrig gråtit så mycket som när han åkte, jag var förstörd och helt tom inombords.
Nykär och nu skulle han bara försvinna, till andra sidan jorden.

När jag fick min lön för sommarjobbet köpte jag en biljett till Peru det första jag gjorde.
Folk trodde jag var galen, åka till Peru till en kille jag bara träffat i två veckor?!
Men hjärtat sa till mig att det var rätt, och det var det.

Är det inte jobbigt med ett distansförhållande med någon i en annan världsdel?
Visst är det det, det är fruktansvärt ibland, för att komma till min kille krävs minst 7000kr och det tar nästan ett dygn att flyga.
Men det är värt det, alla gånger. Vi kommer inte alltid ha det så här, inom en snar framtid kommer vi att leva tillsammans.

Är du inte rädd att han ska vara otrogen?
Inte ett dugg, jag litar på honom till 100%, om man ska gå runt och vara misstänksam mot någon (överhuvudtaget) men framförallt någon som bor på en annan kontinent så skulle man bli mentalt nedbruten.

Jag har aldrig känt så här för någon innan och i jämförelse med hur mycket jag älskar honom är avståndet para en petitess.

Fråga gärna mer saker om ni vill, jag svarar på allt!
Tjingeling.