Äntligen medryttare!

Jag var jättenervös påväg till stallet. Jag förväntade mig en kritisk hästägare som skulle stirra efter alla fel.
Men icke! Ägaren var helskön och vi hann inte mer än skaka hand innan munnarna gick i ett.

Hästen ifråga är 23 år gammal, alltså väldigt gammal, men ack så pigg fortfarande.
Hon har varit sjuk ett tag och behöver därför lugn skogsridning fram till det att konditionen är igång.
Bussen går hela vägen fram till stallplanen och jag behöver inte ens mocka - kan ni fatta det?
Ännu bättre, jag får rida i westernsadel. För er som inte är så insatta så är det en sån här;
Att sitta i en westernsadel är ungefär som att sitta i en fåtölj om man jämför med en vanlig.
Det enda knepiga är bara att det är en jävla massa remmar att knäppa, men annars är det kanon!

Eftersom damen jag rider är såpass gammal är hon stabil och trygg, jag bara älskar den pållen.
Första travturen gick sådär, det är rätt svårt att trava i en westernsadel eftersom man inte riktigt kan rida lätt* (*= man sitter och står i takt med hästens steg) men efter att ha flugit omkring som en vante de första varven gick det riktigt bra.

Imorgon ska jag ut till stallet igen, ser fram emot det.

Men vilken förbannad träningsvärk jag har i ryggen, antar att det är helt oanvända muskler.
För de som tror att man bara sitter på en häst och åker framåt när man rider så råder jag er att testa en ridtur, kan garantera att ni kommer få galen träningsvärk i röv, lår och rygg.

Men nu ska jag fortsätta med min uppsats som måste bli klar innan fyra.
Tjingeling.