Förstår de inte?

Förstår de inte att jag blir rädd och hoppar till när telefonen ringer? Signalen är så hög och skär i mina öron.
Och John har bett mig sänka den, men det hjälper inte, jag hoppar till i alla fall.

Förstår de inte att jag inte är en vän, inte en sådan som de vill ha. Jag gömmer mig alltid, det finns faror överallt. De är farorna, deras arga blickar och meddelanden. Deras ilska och besvikelse är den värsta faran.
Jag vågar inte.

När de frågar varför så har jag inget svar. Jag är så rädd och stammar. Jag hatade alltid att leka kull, för jag får panik när någon jagar mig.
Jag är alldeles för stor för att gömma mig under sängen. Jag ryms inte där längre.
Jag kan bara gömma mig under täcket. Men täcket kan någon rycka av. Närsomhelst. Vad händer om jag är naken under täcket, vad gör jag då?

Förstår de inte att jag är rädd för allt. För att deras liv går vidare, medan mitt står still.

Förstår de inte att de bara känner en liten del, att det finns svarta hål i mig.
Förstår de inte att farorna lurar överallt, att jag hoppar till, att mina klasskompisar är arga för att jag inte har haft råd att betala studentflaket.

Förstår de inte att jag massvis med olästa meddelanden som jag inte vågar öppna.
Förstår de inte att jag är för rädd för att vara en riktig vän, att de svarta hålen och alla saker de inte vet gör att de inte får komma för nära.

Jag vill inte vara naken mer.
Förstår de inte att de gör bäst i att lämna mig. För jag vågar inte se dem i ögonen.