Tankar

Nu har jag tuggat mig igenom lite av kristendomens kapitel.
Det är det längsta utav alla och det finns så otroligt mycket information, det svåra är att sålla ut det som är viktigt.

Jag håller mig medvetet undan ämnet religion så gott det går, jag blir så förvirrad av det hela.
Jag är troende, har alltid varit. På någonting.
Men vad vet jag inte. Inte exakt.

En tanke som skrämmer mig, är att om jag hade varit troende under min tonår, så hade jag sluppit så enormt mycket ångest.
Då hade jag aldrig begått så många misstag.
När jag var liten så var tron en trygghet som inte går att beskriva i ord. Jag bad långa böner och "babblade" med gud.

Många tror att religion är hjärntvätt, jag kan hålla med till viss del men för min del är det tron som har gjort att jag faktiskt diskuterar och analyserar saker.
Även fast jag var med i ett samfund ifrågasatte jag allt och ville ha svar.

Samtidigt är tro också en uppoffring och en livsstil som jag inte skulle klara av. Och det finns en hel del saker jag motsätter mig också och inte håller med om.
När jag blir djup blir jag väldigt djup, som en ändlös tjärn.

Visst är det trevligt att vara spirituell och djup, men vid vissa tillfällen önskar jag att jag vore en ytlig, korkad person.
Vissa saker hade blivit lättare då.