En orolig lycklig själ

Jag oroar mig för det mesta.

För det som ska ske, för det som inte kommer att ske, för det som aldrig har skett.
Det finns alltid ett mörkt moln på min himmel.

Min kille har en nästan irriterande, aldrig svikande positivitet.
Innan resan var bokad hade jag gett upp. Det kommer aldrig hända, vi kommer inte kunna ses förrän om ett halvår och jag kommer ätas upp av längtan.
Men han gav aldrig upp "snart ses vi igen" skrev han.
Och jag blev nästan provocerad av det, för jag visste hur besviken jag skulle bli om det aldrig hände.

Och så en dag kom ett mail, att ett flyg var bokat, den 31:a januari.
Tidigare än väntat till och med.

Och lyckan var fullbordad, överväldigande och alldeles.. alldeles underbar.

Så nu trummar jag på bordet, så som förra gången.
Räknar dagar, kollar i kalendern och hoppas att jag har sett fel, att det i själva verket bara är en vecka kvar.
Planerar, hur jag ska få 5 timmar att flyga förbi i Madrid, att jag ska köpa en korsordstidning, att jag ska hitta rätt gate direkt för att försäkra mig om att jag inte missar planet.

Jag är uppslukad och i en annan värld, älskar att gå och lägga mig om kvällarna för då vet jag att jag kommer en dag närmare resan.
Bort från den bitande kylan, bort från alla orosmoln, till mina drömmars plats, till min älskade.

Tills dess kryper jag på väggarna och far omkring som en katt med eld i baken, fram och tillbaka, otåligt för att timmarna skall gå framåt.
Och det gör dom.
Idag är det 19 dagar kvar.