Planering

Jag och mamma åt lite tomatsoppa tillsammans, idag kommer min äldsta bror över på middag, ska bli hur mysigt som helst.
Igår berättade jag för min mamma hur allt låg till, ungefär så här lät det:
Jag: Jo det är en sak jag måste berätta
Mamma: Är du gravid?!

Haha, i jämförelse med det var det jag berättade ganska milt, och allt gick som sagt bra.

För tillfället sitter vi och kollar på ordlistor på Quechua, indianspråket i Perú, vi har nämligen kommit på den briljanta idén att mitt och Bolis framtida barn ska heta ett namn på Quechua.
Jag tror inte Boli skulle vilja det ärligt talat, det är lite låg status att heta ett indiannamn i Peru, men jag tycker det är ballt och mamma med uppenbarligen.

Jag väntar otåligt på ett mail från min läkare. Jag behöver verkligen ny medicin!
Det känns som att jag aldrig riktigt vaknar på morgonen, jag känner mig nyvaken hela dagen tills jag går och lägger mig igen, det är verkligen sjukt jobbigt.

Om exakt 21 dagar åker jag till Peru, det är ju ingen tid alls!
Jag sitter redan och funderar på vad för kläder jag ska ha med mig och i vilken väska.

Kl 15:00 lyfter planet som är framme 19:05 i Madrid. Där måste jag vänta i 5 timmar, sedan tar det 12 timmar att flyga till Lima.
Faktum är att det är den långa flygresan på 12 timmar som är minst jobbig.
Man accepterar på något sätt att man kommer sitta i planet en väldigt lång tid och lägger ner sin energi på annat, filmerna som finns i sätet och framförallt maten.

Det som är absolut jobbigast är när man väl är framme i Peru.
Dels så måste man vänta och stå i kö för att de ska kontrollera passet osv och sedan är de enormt sega med att lägga upp väskorna på bandet.
Då är det som allra jobbigast, därför att man vet att ens älskade som man har väntat på i månader står bakom en vägg och man står där och hoppar och svär för att man är så otålig.

Känslan när allt är klart och man går ut i vänthallen är bara helt obeskrivlig.
21 dagar.. Herregud.