Sjukhusvistelser, svimning och antibiotikakur

(Jag har tillfälligt ändrat tangetbordet så det ska bli lättare för er att läsa)
Det jag ska berätta har också en sidestory längst ner.

Allt var perfekt, vi hade kommit till strandhuset, ätit lunch och jag och Boli hade varit iväg och handlat lite dricka, en persiko-champagne till mig som vi skulle ha till kvällen.
Bolis kompis var påväg, vi skulle först förfesta sedan ut på en av alla klubbar på stranden.

Men först skulle jag och Boli vila middag, det var då jag började känna något hugga lite smått på höger sida av magen. Tänkte inte mer på det, vi vilade, men värken blev bara värre, och bara på höger sida.
Tillslut grät jag av smärta, det kändes som någon högg mig med en kockkniv i sidan och Boli släpade mig till apoteket för att köpa värktabletter.

Väl inne i butiken tuppade jag med fångades upp av Boli.
Jag började skaka, och folk runtomkring hjälpte till med att badda mig i pannan osv.

Då förstod Boli att något verkligen var knas, så han ringde sin pappa som hämtade upp oss och åkte till en närliggande by till en klinik.
Vården i Peru är toppklass, men just denna klinik låg i en ganska liten by och var rätt gammalmodig, men ändå bra.

Den enda arbetande läkaren klämde och kände och sa att det eventuellt kunde vara blindtarmen, så jag fick göra blod och urinprov.

Testen visade att jag hade en väldigt allvarlig och långt framskriden urinvägsinfektion.
Läkaren förklarade att ett värde i urinet, som i normala fall ska ligga runt 1-2, på mig låg på ÖVER 100.000!
Så det var inte konstigt att jag svimmade och hade såna smärtor, med tanke på vilken infektion jag hade (och allt var troligtvis p-ringens fel, det är ute nu btw)

Doktorn ordinerade 1 antibiotikaspruta + 2 tabletter per dag.
Sprutorna köper man i förpackningar på apoteket och så betalar man en apotekare för att utföre injektionen.
Sprutorna kostar ca 50kr per styck, så min medicin kostar ungefär 400 spänn totalt, men som tur var har Bolis pappa betalat både läkarbesök och medicinerna.

Idag åkte vi hem från stranden, Bolis pappa tyckte det var bättre att jag fick återhämta mig här i Lima.
Idag tog jag min andra spruta, det gör jävligt ont, men Boli stod utanför och skrek "shiii" så jag började garva istället, haha :D

Men här kommer den mindre trevliga sidestoryn.
På sjukhuset där vi var, som ju var ganska primitivt och inte så stort, satt en mamma med hennes söner i vänthallen.
Hon grät och repeterade "mi hijo, mi hijo" (min son) vi antog att hennes son varit med om någon slags olycka.

Efter ett tag, kanske 20 min, hör vi ett avgrundsvrål som inte var av denna värld, kvinnan börjar skrika på ett sätt som fick det att isa sig i ådrorna.
"Min son, varför min son, varför" skrek hon.
Det visade sig då att hon just fått reda på att hennes 12-åriga son var död.
Killen hade på något vis hamnat väldigt olyckligt i vattenrutschkana och brytit nacken.

Mamman fortsatte skrika, "jag vill se min son, var är min son? varför varför?"
Jag kan inte ens förklara hur hemskt det var att höra detta, håren på armarna reste sig och jag började gråta.
Kvinnans släktingar kom inrusande på sjukhuset och den döde killens småbröder var helt förstörda, den ena ställde sig framför en tavla av Jesus, hans ansiktsuttryck kommer aldrig lämna min näthinna, fyfan.

Och när jag såg allt detta krympte mina egna problem ganska kraftigt, och jag var så sjukt tacksam att alla jag älskar lever och är i behåll.

Så snälla, var försiktiga, skada er inte för gud skull.
Puss på er, jag mår bättre nu, saknar er massor.
/Eder sjukling