Rätten till sjukvård, terrorism och lakrits

Det slog mig när jag fick min urinvägsinfektion hur lyckligt lottade vi i Sverige verkligen är.
Jag tar det som självklart att om jag är sjuk så har jag rätt till vård, men så är det inte för de flesta.

Hade t ex inte Bolis pappa betalat min sjukhusvistelse, eller min medicin, hade jag fått traska runt med min infektion, som troligtvis skulle bli mycket värre och väldigt plågsam.

Vad gör man egentligen om man bor i ett land där vården kostar pengar, där man måste betala för att få hjälp och man inga pengar har?
Lämnas man åt sitt öde då?

Det finns ett fall med en svensk som åkte oförsäkrad till Indonesien och dog på akuten.
Anledning: varken han eller hans föräldrar kunde betala vården.
Tänk att som sjukvårdspersonal behöva säga åt en person som är i akut behov av vård att; tyvärr, det enda vi kan erbjuda är en säng att dö i om du inte betalar.
Så SJUKT och så tragiskt vanligt.

Anyway, just nu står min älskling och bakar paj :D aint it sweet?
Det ska bli spännande att smaka, det är tydligen något specialrecept.

Jag hoppas att han vill se La Teta Asustada ikväll.
Det är en peruansk film som är nominerad till en Oscar.

Den handlar om tiden då terrorismen hade sitt grepp om Peru.
La Teta Asustada betyder "Sorgens mjölk" det är ett tillstånd när mödrar som ammar är såpass rädda och traumatiserade att bröstmjölken blir bitter.

På den tiden tryckte kvinnorna in potatisar mellan benen för att slippa bli våldtagna.
Terrorismen tog slut kring 1992, så det var inte alls längesen, det kan man inte tro nu, för det är faktiskt väldigt lugnt i Peru.

Det där med att man blir rånad bara man går utanför gatan är bara en seglivad myt, det är ungefär samma risk att bli rånad här som i Sverige.

Och här i Surco, där Boli bor är det vakter dygnet runt alltså säkrare än i Sverige.

Och förresten har jag lakritsabstinens, lakrits verkar inte existera i det här landet, Boli vet inte ens vad det är.

Nu ska jag se hur det går för min bagare, tjingeling!