Ångest och plugg

Jag har inte orkat skriva i bloggjäveln pga ångest.

Jag fick igår veta att jag inte kommer hinna med alla tentor på den tiden som är kvar utan kommer plugga vidare ett halvår till, vilket är fantastiskt!
Då slipper jag komvux, får en chans till bra betyg och kan troligen komma in på sjuksköterskelinjen utan problem.

Men, det innebär att mitt och Bolis förhållande ställs inför ett stort problem.
Tanken var ju att jag skulle bo där tills han var klar, eller iallafall en tid. Han har två år kvar på sin utbildning.

Jag lider av fruktansvärd, daglig, plågsam ångest. Inget jag skäms över eller ser någon anledning att dölja på något vis. Alla människor har ångest då och då, dessutom förstärker min medicin de känslor man har. Så har man ångest blir den dubbel.

Nu dricker jag kaffe och ska försöka plugga.
Egentligen vill jag bara gräva ner mig i en grop och ligga där.

Min mor innehar en närmast magisk förmåga att se om något är fel. Fem sekunder i hennes närhet och hon ser direkt att något är på tok.
Helt sjukt, men också skönt på ett sätt. Man vet att det alltid finns någon där som ser en.