När magin försvann

Inspirerad av Mikaelas inlägg.

Att bli vuxen är nog den mest smärtsamma process jag någonsin genomgått.

När jag var liten, var jag den mest naiva, lyckliga människa på jorden. Min fantasi var gränslös och jag kunde leka i timmar med mina leksaker.
Jag skapade nya världar, skrev ett ändlöst antal berättelser som ligger nerpackat i kartonger i källaren.

Jag trodde att världen var perfekt. Att mina föräldrar var det lyckligaste paret i världen.
De gånger de bråkade, gömde jag mig under sängen eller gick in till min storebror som alltid kramade mig och sa att snart blir allt bra.
Och det blev det. När bråken var över var jag precis lika lycklig som innan.

När min syster grät, gick jag alltid in till henne och kramade henne.
Jag förstod inte varför hon grät alla gånger.

Min pappa var bäst, min mamma var bäst. Syskonen var de bästa i världen.

Det började med att brösten kom. Som två växande bölder på min kropp. De passade inte alls in. Jag var inte redo för dem.
När jag var 11 fick jag milda tvångstankar och blev deprimerad. Jag grät inte, jag minns bara hur jag låg i badkaret helt avtrubbad och kände en total meningslöshet.

När andra började använda string använde jag fula barntrosor. När andra noppade sina ögonbryn var mina fortfarande som vilda buskar. Jag hade inget intresse av att bli vuxen.

Så fick jag en dag reda på något som inte alls stämde med min tidigare så naiva världssyn. Marken under mig föll samman, det kändes som att trilla ner i ett ändlöst svart hål.

Men jag gav vika för vuxenvärlden tillslut. Lekarnas magi avtog sakta och jag skuffades in i tonåren med allt vad det innebär.
Innan brydde jag mig inte om att jag såg ut som en liten tultande köttbulle med glasögonen ute på näsan som en liten tant.

Nu hade längden växt ikapp min vikt, jag vägde 49kg och tyckte att jag var fet och oduglig.
Jag var oälskbar och allt var skit.

Växtvärken när man går från barn till vuxen är så fruktansvärt smärtsam och inget jag någonsin vill återuppleva igen.
Och så skiljde sig föräldrarna när jag var 15. Mitt i hela smeten.
Från ett "lyckligt" par som hade börjat resa tillsammans, till två olika lägenheter, två personer som var alltför tärda av skilsmässan för att orka reparera mig.

En ny lägenhet, okända kvinnor som rörde sig i mitt territorium.
Det ordnade sig det med, mycket tack vare min bror, som alltid fanns där för mig och som är en av de som förstår mig mest på denna jord. Kanske för att vi är så lika varandra.

Jag trodde i min enfald att mardrömmen var över när tonåren sakta började mattas av och alla hormoner slutade fara omkring i kroppen.
Men då kom nästa process; att bli självständig.

När ingenting fungerade i skolan osv, trodde jag på allvar att jag skulle gå sönder. Bokstavligt talat. Jag orkade inte mer, det kändes som någon ströp mig långsamt.

Att bli vuxen, att lära sig hantera den smärta som tillkommer tar så lång tid och jag undrar om man någonsin vänjer sig.
Jag anser fortfarande att min familj är världens bästa, men rädslan för vuxenlivet finns kvar hos mig.

Barndomen är magisk och fantastisk. Därför är det sorgesamt att se de barn som växer upp för tidigt. Om man ändå kunde få dem att inse vad de missar.
De kommer bli vuxna vare sig de vill eller inte och vara det livet ut.
Men barn, det är man bara en kort tid.