O snap, Jesus!

Imorgon är dagen D, min första tenta.
Jag känner mig nervös och pirrig på ett bra sätt, just nu sitter jag i vanlig ordning med en kaffe.
Jag älskar kaffe, smaken, känslan, allt! Jag sörplar i mig flera koppar om dagen, men första koppen är helt klart godast.

Idag är det 10 dagar kvar tills jag åker, kan ni förstå?
10 dagar! Helt otroligt.
Min älskade var på metallica konsert igår, fatta hur avundsjuk jag är!
Vi hann prata lite på msn igår, mitt julkort har förövrigt kommit fram, det tog bara sisådär en månad, men det kom fram.

Tidskillnaden kan vara lite jobbig, för när jag är trött och ska sova så loggar han in och är jättepigg och vill prata massor.
Peru ligger 7 timmar bakåt i tiden.

Jag måste bara dela med mig av mitt nyfunna favo-citat ur bibeln.

Det var en kvinna som hade varit otrogen och skulle stenas, men så kom Jesus och sa:
"Den som är fri från synd kan kasta första stenen"
Såå klockrent, fattar ni hur ägda alla idioter som riktigt längtade efter att stena henne till döds blev.
Och det ligger något i det citatet, man är så jävla snabb att döma andras handlingar och helt glömma bort alla fel man själv gör.

Kvinnan gick i alla fall fri.
"Gå nu och synda inte mer"

Sedan undrar jag hur en människa överhuvudtaget kan klara av att kasta stora stenar på någons huvud och se denne plågas till döds, det övergår mitt förstånd, det jävliga är att det fortfarande förekommer.

Kärlek vid första ögonkastet? Inte direkt

Jag får ofta frågan om det var kärlek vid första ögonkastet mellan mig och Boli.
Svaret är ja och nej. Det var helt klart något som intresserade mig, men jag var väldigt reserverad och försiktig i början.

Jag tyckte han var fantastiskt snygg, men jag vågade inte tro att det var något mer.
Han skickade visserligen sms och sa saker som man inte säger till ett vanligt ragg, men jag trodde att det var ett billigt trick för att få en blondin i säng.

Jag uppfattade honom som arrogant, skrytsam och väldigt medveten om hur bra han såg ut.
När jag gick in på facebook och fick se massa bilder som han hade tagit med andra tjejer på sin europa-resa kände jag mig som en idiot. Jag borde ha fattat det, jag var bara en i mängden och snart skulle han åka hem.

Men jag träffade honom till slut och intrycket blev inte bättre just då, jag tyckte han var väldigt självupptagen, han frågade:
"Vad tycker du om mig?" och jag svarade:
"Jag tycker att du ser bra ut, och jag vet att du vet om det"

Sedan åkte vi hem till honom, jag undrade om det var ett misstag, jag visste att han skulle åka hem snart. Nåväl, det kanske bara skulle bli en trevlig natt.
Men någon gång dagen efter ändrades allt.
Då började han öppna upp sig och visade sig vara allt jag någonsin önskat mig.
Han pratade lugnt, lyssnade på mig och vi insåg att vi hade massor gemensamt.

Vi blev störtkära.

I över en vecka umgicks vi intensivt, han struntade i flyget tillbaka till Madrid där han egentligen skulle spenderat den sista veckan bara för att vara med mig.

Jag valde att spendera min födelsedag med honom, vi satt vid en sjö, höll om varandra och bara pratade tills klockan blev över 12 och jag fyllde 19 år.
På morgonen blev vi tillsammans.

Sedan kom det oundvikliga, han måste åka hem.
Redan då var det bestämt att jag skulle till honom i Peru.
Folk trodde jag hade blivit galen, jag skulle åka till andra sidan jorden, utan hotell, för att vara med en kille jag känt i 10 dagar.
Och jag förstår dem, men känslan var för stark för att ignorera, så jag åkte.

Det har jag aldrig ångrat, för jag har aldrig varit så kär i hela mitt liv.
Varje gång jag ser honom får jag den där pirrande magkänslan, så intensiv att det känns som jag ska svimma.
Det finns ingen människa som kan få mig att skratta så mycket, inte heller någon som kan irritera mig som han.
"Det är för att jag älskar dig, det vet du" säger han efter att han har petat och kittlat mig i en halvtimme och jag bara vill slå något hårt i skallen på honom.

Ja, gott folk, det var min 19-års present.
Vi kommer att fira vårt halvår tillsammans, den 5:e februari.

Att vara så kär och att älska någon så högt är en gåva enligt mig.

När vi var i Cusco, på hotellrummet och skulle sova, sa vi "jag älskar dig" för första gången. Där, i mörkret.
Det är nog det mest sanna jag någonsin sagt.

Planering

Jag och mamma åt lite tomatsoppa tillsammans, idag kommer min äldsta bror över på middag, ska bli hur mysigt som helst.
Igår berättade jag för min mamma hur allt låg till, ungefär så här lät det:
Jag: Jo det är en sak jag måste berätta
Mamma: Är du gravid?!

Haha, i jämförelse med det var det jag berättade ganska milt, och allt gick som sagt bra.

För tillfället sitter vi och kollar på ordlistor på Quechua, indianspråket i Perú, vi har nämligen kommit på den briljanta idén att mitt och Bolis framtida barn ska heta ett namn på Quechua.
Jag tror inte Boli skulle vilja det ärligt talat, det är lite låg status att heta ett indiannamn i Peru, men jag tycker det är ballt och mamma med uppenbarligen.

Jag väntar otåligt på ett mail från min läkare. Jag behöver verkligen ny medicin!
Det känns som att jag aldrig riktigt vaknar på morgonen, jag känner mig nyvaken hela dagen tills jag går och lägger mig igen, det är verkligen sjukt jobbigt.

Om exakt 21 dagar åker jag till Peru, det är ju ingen tid alls!
Jag sitter redan och funderar på vad för kläder jag ska ha med mig och i vilken väska.

Kl 15:00 lyfter planet som är framme 19:05 i Madrid. Där måste jag vänta i 5 timmar, sedan tar det 12 timmar att flyga till Lima.
Faktum är att det är den långa flygresan på 12 timmar som är minst jobbig.
Man accepterar på något sätt att man kommer sitta i planet en väldigt lång tid och lägger ner sin energi på annat, filmerna som finns i sätet och framförallt maten.

Det som är absolut jobbigast är när man väl är framme i Peru.
Dels så måste man vänta och stå i kö för att de ska kontrollera passet osv och sedan är de enormt sega med att lägga upp väskorna på bandet.
Då är det som allra jobbigast, därför att man vet att ens älskade som man har väntat på i månader står bakom en vägg och man står där och hoppar och svär för att man är så otålig.

Känslan när allt är klart och man går ut i vänthallen är bara helt obeskrivlig.
21 dagar.. Herregud.

Biljetten snart bokad

Idag kommer biljetten att bli bokad.

Om 3 veckor kommer jag att vara i Peru.
Jag har inget mer att skriva, jag kan inte förstå att det är sant.

5 månader

Just nu befinner jag mig hos min far.
Jag fick en impuls att åka hit igår, överlät sängen till min bror som jobbar och så tog jag den sköna soffan.

Snart kommer pappa hem och då ska vi panta en miljard burkar, miljövänligt och en extra slant i fickan, perfekt!

Idag firar dessutom jag och min älskling 5 månader tillsammans. Biljetten är snart bokad och den 1a februari kommer jag vara påväg till Peru där vi kommer att fira våran halvårsdag tillsammans, helt underbart!
Dessutom har han lovat att vi ska rida på stranden i Peru, men jag har klargjort att det inte kommer bli någon nybörjar-tur i skritt utan att han får hänga med (eller hålla sig fast?) när vi dundrar fram på stranden!
Det kommer bli underbart.

Tingeling.

Längtan..

Så långt, så fruktansvärt orättvist långt borta...

Julsånger och framtida barn

Jag skickade busungarna med "Tomten jag vill ha en riktig jul", så sjukt gullig jullåt, han fattar ju inte vad dom sjunger men han tyckte det var roligt i alla fall.

Sedan började vi prata om när våra framtida ungar kommer sjunga julsånger för oss.
Emma | säger:
imagine our kids, they would sing both swedish and spanish christmas songs
they're might gonna have the most awful singing voices but whe're still gonna give them applause and say it sounds beautiful.

Han: GIVE THEM APPLAUSE, CONGRATULATE THEM
TELL THEM IS BEAUTIFUL AND THEN WISPER IN OUR EARS
"THAT SOUNDED LIKE SHIET"
JAJAJAJAJAJA :D

Så sant, så sant.

Hur jag och min kille träffades

Jag har tydligen läsare på min blogg, det hade jag ingen aning om, jag skriver mest för min egen skull, men det var kul att se, som svar på din fråga hur jag och min kille träffades;

Jag och min tjejkompis Sessan satt på ett sunkhak och tog oss några cider.
Tanken var att vi skulle sitta där och ha lite tjejsnack, men vi blev avbrutna av två killar som kom förbi.
De pratade spanska och min kille bad om en cigg. Jag och Sessan fnissade och påpekade på svenska att han inte kan ha rökt så mycket förut för han kunde knappt tända den (vilket visade sig vara korrekt, han bad bara om en cigg för att ha en ursäkt att prata med mig)
Därefter satte de sig ner hos oss, jag blev lite irriterad eftersom jag och min kompis var inne i ett intressant samtal just då.
Min kille var dock dösnygg och han ville ta bilder på mig och honom, sedan ville han ta en puss-bild.

Jag blev osäker och frågade Sessan om jag skulle göra det (jag var rädd att det skulle se lite slampigt ut om jag kysste honom utan vidare) men hon sa:
"Jaa kör på!" (och det tackar jag för idag!) vi började hångla, bytte nummer och sedan gick jag och kompisen ifrån stället.
Jag ville inte sitta och hångla henne i nyllet och dessutom var det ju faktiskt en tjejkväll.

Och detta mina vänner är den första bilden på oss två!
Vi blev tillsammans på min 19:e födelsedag.

Sedan hördes vi via sms, jag var lite reserverad och tyckte att han var lite väl smörig.
Jag trodde mest att allt var ren bullshit för att få mig i säng, men det var ändå något jag drogs till.
Jag ville inte stå där med lång näsa om det visade sig att det bara var det han var ute efter.

Dagarna gick, jag fick förhinder och snart skulle han tillbaka till Peru igen efter sin genomresa i Europa.
Till sist träffades vi, sent på kvällen hemma hos honom, jag var fortfarande osäker och visste inte var han var ute efter.
Sedan blev jag kvar där.
När vi väl började prata och lära känna varandra mer så visade det sig att vi var lika på många sätt, startskottet var en kväll när vi satt vid en sjö, såg ut över staden och pratade i timtals.
Där och då insåg jag att han menade vad han sa, men jag var inte van vid det.

En skillnad mellan svenskar och sydamerikaner är att dessa är mycket mer öppna och ärliga.
Gillar de dig låter de dig få veta det direkt. I svenska öron låter det mest som smör och smicker medan de oftast menar allt de säger.

Han sket i sitt plan tillbaka till Barcelona, där flyget till Peru skulle gå ifrån, och stannade hos mig tills det att han var tvungen att åka tillbaka.
Jag har nog aldrig gråtit så mycket som när han åkte, jag var förstörd och helt tom inombords.
Nykär och nu skulle han bara försvinna, till andra sidan jorden.

När jag fick min lön för sommarjobbet köpte jag en biljett till Peru det första jag gjorde.
Folk trodde jag var galen, åka till Peru till en kille jag bara träffat i två veckor?!
Men hjärtat sa till mig att det var rätt, och det var det.

Är det inte jobbigt med ett distansförhållande med någon i en annan världsdel?
Visst är det det, det är fruktansvärt ibland, för att komma till min kille krävs minst 7000kr och det tar nästan ett dygn att flyga.
Men det är värt det, alla gånger. Vi kommer inte alltid ha det så här, inom en snar framtid kommer vi att leva tillsammans.

Är du inte rädd att han ska vara otrogen?
Inte ett dugg, jag litar på honom till 100%, om man ska gå runt och vara misstänksam mot någon (överhuvudtaget) men framförallt någon som bor på en annan kontinent så skulle man bli mentalt nedbruten.

Jag har aldrig känt så här för någon innan och i jämförelse med hur mycket jag älskar honom är avståndet para en petitess.

Fråga gärna mer saker om ni vill, jag svarar på allt!
Tjingeling.

Vilken blogg?

...Skall jag fortsätta skriva på? Den här eller molilja? Kan inte bestämma mig riktigt.

Nu när man är hemma i Sverige finns inte så mycket intressant att skriva, förutom att jag lider av en oerhört jetlag och därmed är sjukligt trött dagarna i ända.

Just nu sitter jag och dricker kaffe (ovanligt).

Jag lagade lunch till mamma och städa hela köket, det tycker jag hon är värd, eftersom hon är så trött nu (influensa-vaccin) eller det är hon alltid värd såklart.

Idag var jag hos tandläkaren och fick en hel-städning i käften, det var väldigt obehagligt men vad fräsch man kände sig sen.

Saknaden av Boli är fruktansvärd och saknaden av Peru som helhet, att det är ett farligt land är sant, men så farligt som folk sa är bara en myt.

Det var så farligt en gång, men inte nu längre, jag såg i alla fall inte till några ansamlingar av barn som snodde saker ur ens fickor, rånare eller annat.

De tiggare och försäljare man såg backade direkt när man tackade nej och ingen var särskilt påträngande.

Nu är frågan bara hur vi ska bekosta nästa resa, jag söker extrajobb för fullt och Boli ska jobba med sin pappa, det enda vi vet är att vi vill ha en framtid tillsammans och vi har redan börjat smida planer på hur den skall se ut.

Man behöver och ska aldrig ge upp sina egna drömmar för att man har en partner - man kan baka in honom i dom istället!

Jag följer bloggen; http://happilyeverafter.se/ med spänning, det är den mysigaste bloggen jag någonsin läst, och hon väntar barn, det sista hon skrev var att hon fick värkar och nu har hon inte skrivit på länge så jag tror att bebben är påväg nu.

Gud vad sugen man blir på en liten när man läser den förresten...

En av mina favoritbilder på mig och Boli